90 km Sälen - Mora

05.00, starten har gått 90 km till Mora. 05.00, starten har gått 90 km till Mora.

Jag är oerhört nöjd, stolt och glad att jag tog mig, 90 km, mellan Sälen och Mora i lördags, att även få hamna på en överraskande pallplats är häftigt. Men vi börjar från början:

Klockan 02.15 ringde väckarklockorna hemma hos familjen Buud(där jag fick äran att bo över helgen). Jag lyckades få i mig en liten gröttallrik, ett försök till att lura kroppen att nu är det morgon, snart dags att springa.

En mäktig känsla att stå vid startlinjen, känna alla förväntningar i luften, hela startfältet som klappar händerna och speakern som räknar ner till mäktig musik. Starten gick bra och jag tyckte att jag rätt snabbt hittade mitt tempo, även om det gick lite snabbare än tänkt så kände jag att jag hade ett bekvämt tempo som inte kändes slita för mycket. Allt flöt på bra och när jag vid halva passeringen låg på en tredjeplats var jag själv överraskad, kände mig stark och tankarna om att stå på pallen på första Ultravasan, vad mycket det skulle betyda för mig, började snurra i hjärnan. Kände mig fortfarande rätt pigg då jag passerade Evertsberg, drygt halva loppet avverkat och nu var jag på väg hemåt.. Då låg jag en bit under 5 km tempo och det flöt på bra. 5-6 km innan Oxberg kände jag att en tånagel lossnat och låg och skavde i skon, kändes inte helt bra och osäkert att springa med detta i ytterligare tre mil, jag bestämde mig för att ta av mig skorna och dra bort nageln vid nästa station, i Oxberg stod Micke med andra skor, det blev då också ett skobyte(som jag ångrar i efterhand). jag blev kanske lite stressad av att ha tappat 2-3 min och omedvetet höjdes tempot. Efter 70 km, var det en kamp mot kroppen som sa att nu räcker det, mot viljan som ville mer..det var en berg-och dalbana mellan trötthet och att ibland känna sig en aning piggare. Ca 8 km kvar, Micke står och langar och jag ser plötsligt ryggen på Mimmi som ligger tvåa, från att vara nöjd över en pallplats, ser jag alla möjligheter att ta mig upp till en andraplats och bli bästa svenska. Jag tar mig inte riktigt tid att dricka och fylla på mer energi, det är ju "bara" åtta kvar... Jag är ganska snabbt ikapp Mimmi och förbi, fått vittring på andraplasen, så plötsligt säger benen totalt stopp i en liten backe, 4 km kvar och jag känner att all energi är borta, Mimmi är ikapp igen och har fått en nytändning då hon ser att jag måste börja gå, jag försöker springa men benen vill inte. Sedan blir det en kamp mot benen och hjärnan, jag måste varva med mycket gå, marken börjar röra sig och jag har svårt att hålla koncentrationen, jag måste ta mig i mål!  Sista 3 km är de längsta i mitt löparliv, målrakan blir bara en önskan att nå mållinjen, trött men oerhört nöjd tog jag mig under den klassiska målportalen. Lite "borta" vid målgång, men återhämtade mig ganska snabbt med lite energi och dryck.

I loungen, återhämtade mig relativt snabbt, med lite värme och energi.

Oerhört nöjd och stolt att jag genomförde denna utmaning, utan optimala förberedelser och mindre träning de senaste åren, en pallplats var långt över vad jag förväntat mig och jag kan inte annat än njuta och vara nöjd över den prestationen. Visst så nära en andraplats, hade kunnat göra en del saker annorlunda, och kanske snäppat upp resultatet ännu lite mer, men så är det väl alltid, lätt att vara efterklok, Mimmi var väl värd andraplatsen efter den satsning hon gjorde från start. Nu vilar jag trötta ben, njuter av genomfört lopp, pallplatsen och inser återigen att man klarar så mycket mer än vad man kan tro, vi har en fantastisk kropp!

Pallen, tre nöjda jejer efter genomförda 90 km. Fantastisk känsla!
Efter en trevlig helg i Mora

Tack Jonas för inbjudan, hela familjen Buud för husrum och mat. Tack Micke för supporten, service efter banan och för att du står ut med mina tokiga påhitt. Tack alla som gratulerat! Ni är fantastiska!

Trötta onda ben och kropp, men glad att fått uppleva ett historiskt Vasalopp.

// Lena

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln

-